Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

”Jag har varit deprimerad under cirka en tredjedel av mitt liv. 23 år 3 månaderoch 19 dagar för att vara exakt. Jag började med det när jag var 9 år 4 månaderoch 10 dagar. Det var när min mamma dog på canceravdelningen på Mejlanssjukhus. Eller så har jag hört det berättas att hon gjorde. Jag var inte där. Jag varväl för ung. För mig hade hon egentligen varit död sedan mitten av september1969 då hon blev intagen eftersom jag aldrig fick besöka henne efter det.Det var synd för hon var en mycket trevlig mamma.”Marcus Groth skriver om sitt liv, han gör det så uppriktigt att det nästan gör ont.Han gör det med sinne för talande detaljer och det slags humor att man inser attdet är på blodigt allvar. Det börjar med barndom och föräldrar i Helsingfors ochpå sommarstället på Karlö utanför Uleåborg, fortsätter med arbete och äktenskap (ingendera saknar utmaningar), och därefter livet som pappa medegna barn – en minst lika krävande roll som de på olika teatrarna i Finland ochutomlands. Marcus Groths liv ter sig både andlöst spännande och fyllt av sorg.Man håller andan när man läser, brister om vartannat ut i gråt och i skratt.